Här kommer ännu ett inlägg om saknaden till kanoten.
Jag vet att det fortfarande inte är försent, jag har varit borta 1 vinter, 1 vinter benträning men däremot mycket skidor...

Jag vet att jag nog skulle kunna ta ikapp det. Frågan är bara, vad är det jag saknar?

Jag kommer aldrig bli bäst inom kanot, jag kan kämpa på och bli bra - men inte bäst. Men, jag har kommit underfund med att jag gillar utmaningar. Skulle det inte vara den stora utmaningen?

Just nu saknar jag känslan i vattnet när kanoten glider fram. Saknar tävlingarna där man bara spretar av mjölksyra och saknar atmosfären på tävlingarna.

Jag tror en viktig sak som skridskoåkningen har gett mig är det mentala. Nu i efterhand när jag analyserar min tankegång. det var klart att jag skulle behöva misslyckas på tävlingar, den inställning jag hade. Den funkade inte alls. Nu ska jag inte säga att jag är perfekt inom skridskon heller men den har visat mig lite perspektiv på saker och ting. Jag är inte livrädd för att träna med mina konkurrenter längre. Är de snabbare än dig på ett paddelpass/ skridskopass gör det inget - alla får ha sina dalar. Du måste få ha en svacka på träningen och det handlar sen om vem som är först över mållinjen, inget annat.  Bara ett av många exempel.

Tankar en lördagsmorgon...